Om judarna i Tyskland

Har du någonsin undrat varför det fanns en så utbredd fientlighet mot den judiska minoriteten i Tyskland på 20- och 30-talen? Varför nationalsocialisterna, och många andra, betraktade dem som ett hot mot det tyska samhället? Följande artiklar beskriver hur situationen såg ut i Weimarrepubliken.

---

Sanningen om judarna i Tyskland

Ur Nordiska Rikspartiets Bulletin, 1997

Hur kunde antisemitismen blossa upp i Tyskland på 20-talet och nå sin kulmen med nationalsocialisternas totala triumf den 30 januari 1933? Vad är orsakerna bakom den nationalsocialistiska skyddspolitiken för det tyska blodet och den tyska nationen?

Här i denna skrivelse ges siffrorna för judarnas stora makt över näringsliv, och samhälle i Tyskland före det nationalsocialistiska maktövertagandet 1933. Sanningar som kan kastas i ansiktet på lögnprofeterna. Dessutom kan en reflektion över hur situationen är i Sverige 1999 och de s.k. kulturförbättrarnas inflytande över vårt samhälle, trots ännu lågt procenttal i jämförelse med den inhemska befolkningen, vara på sin plats:

På grund av sitt gynnsamma läge utgjorde Tyskland sedan långt tillbaka, som intet annat land på jorden, målet för den från öster frambrytande judiska människoströmmen. Ända till början av det adertonde århundradet förhindrades de judiska invandrarna att vinna inflytande i Tyskland genom lagliga skyddsåtgärder.  Men sedan dessa skyddsåtgärder blivit upphävda började judarna långsamt men säkert att tränga in i ledningen av tyska folkets ekonomiska, politiska och andliga liv.

Så var läget i Tyskland till världskrigets slut.  Vid denna tid bodde runt 600.000 judar i Tyskland; dessa utgjorde en procent av tyska folket.  På andra sidan gränsen levde enbart i Polen över tre millioner judar. Här utgjorde de tio procent av folket.

Efter världskrigets slut utgjöt sig en ström judiska utvandrare, delvis drivna av den i Östeuropa härskande nöden, över den tyska östgränsen in mot Preussen. Här hade juden Badt lyckats uppnå, att man underställt honom det departement, som handhavde ärenden angående invandring och erhållande av medborgarskap. Denne man sörjde sedan för, att invandringen underlättades för hans judiska rasfränder.  Men vid samma tid började såväl de västliga som de transoceana länderna beskära sin invandring.  Därigenom försvårades östjudarnas sedvanliga fortsatta vandring.  Emellertid hade dessa ingen särskild lust och benägenhet att lämna Tyskland, alldenstund man där förskaffade dem stora förmåner.  De slogo sig ned i storstäderna och började härifrån bedriva en planmässig förvirring av det tyska folket.

I vilken omfattning dessa främmande gäster under årens lopp förmådde framtränga till ledande ställningar och befattningar, belyses genom följande uppställning.  Vid jämförelsen av siffrorna bör ihågkommas det faktum, att judarna utgöra en procent av det tyska folket.

Judarna vid högskolorna.
Berlins universitet 1932:
Medicinska fakulteten	45% judar
Breslaus universitet 1931:
Filosofiska fakulteten	25
Medicinska	45
Juridiska	48
Göttingens universitet 1928:
Matem. naturv. fakulteten	23
Medicinska	34
Filosofiska	40
Juridiska	47
Königsbergs universitet:
Filosofiska fakulteten	7
Juridiska	14
Medicinska	25
Judarna i det juridiska yrket.  Efter en av Tyska Akademikerförbundet år 1928 gjord statistik uppvisade nedan uppräknade städer följande antal judiska advokater:
Dortmund	29% judar
Hamburg	25
Stuttgart	26
Düsseldorf	33
Stettin	36
Karlsruhe	40
Beuthen	60
Frankfurt/Main	64
Enligt en annan statistik från senare delen av år 1933 voro av advokaterna i
Berlin	55% judar
Berlins advokatkammare	66
Breslau	67
Judarna inom läkaryrket.  År 1928 voro följande antal judar verksamma inom läkaryrket:
Wiesbaden	20% judar
Karlsruhe	26
Köln	27
Mainz	30
Worms	30
Gotha	31
Beuthen	36
Berlin	52
I Berlins sjukhus voro följande antal judar verksamma som överläkare, assistenter och underläkare:
Sjukhuset Moabit	56% judar
Sjukhuset Friedrichshein	63
Sjukhuset Neukölln	67
Judarna inom film och teater.  År 1933 offentliggjordes en statistik över teatrarna. Denna omfattade 234 teaterledare. Av dessa voro 50,4% judar. Av de berlinska teaterledarna voro 80% judar. Före Hitlers maktövertagande voro 75% av alla framförda scenstycken författade av judiska skriftställare.Även inom filmen hade det judiska inflytandet nått en utslagsgivande betydelse. Tidskriften ”Schönere Zukunft” skrev den 3 februari 1929:”I våra dagars filmväsen är judendomens andel så oerhört utslagsgivande, att för kristna företag endast en mycket liten procentsats blir över.”
Judarna vid börsen.  Vid Berlins börs voro judarna representerade i styrelserna och utskotten på följande sätt:
Värdepappersbörsen	69% judar
Varubörsen	75
Fastigheter	80
Metallbörsen	83
Säsonghandel	83
Statliga kursnoteringar	87
År 1928 offentliggjordes namnen på alla de judar, som innehade mer än trettio kontrollrådsbefattningar. Därvid visade det sig, att femton judar hade ”erövrat” sammanlagt 718 befattningar.
Judarna inom förvärvslivet.  P.g.a. den statistik som offentliggjordes den 16 maj 1925, blev det uppenbart, i vilken påfallande hög procentgrad judarna lyckats erövra ledande och oberoende befattningar. Av denna statistik framgår även, i vilken ringa grad judarna voro företrädda inom befattningar där ett hårt arbete krävdes. Av 1.000 inom förvärvslivet anställda voro inom industrin i Preussen i ledande och oberoende ställningar 10 judar mot endast 5 icke judar.I gruppen för arbetare och lägre tjänstemän kommo emellertid på 1.000 anställda endast 5 judar mot 30 icke judar. Inom handel och transportväsende däremot stod 31 judar mot 3 icke judar. Särskilt anmärkningsvärt blev detta ojämna förhållande genom den statistik, som vid samma tid företogs i städerna Berlin, Frankfurt/Main, Köln och Breslau. Här rörde det sig om fördelningen av inom industri, handel, förvaltning och hälsovårdsväsende anställda judar. Alla dessa grupper visade samma ojämna förhållande, vilket följande uppställning visar. Av 100 inom handelsbranschen anställda judar utövade dessa följande verksamhet:
I ledande och oberoende ställningar  Som arbetare eller lägre tjänstemän Berlin 94,4% judar 2,4% judar Frankfurt/Main  48,9 1,9 Köln 49,6 2,9 Breslau 57,1 1,8

Judarna inom politiken.
Med särskild stor iver vimlade sig judarna om att vinna de stora arbetarmassorna. Detta lyckades dem genom den marxistiska läran, vars skapare var juden Marx, vilken ursprungligen hette Mardochai. Grundaren av det socialdemokratiska partiet var juden Lassalle. Det oavhängiga socialistpartiets grundare voro ävenledes judar. Så är också förhållandet i det kommunistiska partiet, vilket uteslutande ledes av judar. Judarna ägde vidare pressen och sutto som ledare för de politiska partitidningarna och framför allt voro de företrädda i de olika partifraktionerna. År 1928 sände det socialdemokratiska partiet 39 ledamöter till riksdagsutskotten. Av dessa voro 38 judar. Av lärarna vid arbetarbildningskurserna voro 81% judar. Dessa voro specialister på den marxistiska läran.

Judarna inom högre statsämbeten.
Efter sammanbrottet år 1918 lyckades judarna framtränga till statens högsta ämbeten. Vid rikskonferensen, som hölls den 20 november 1918, uppträdde följande judar som representanter för de olika delstaterna: Hirsch, Haase och Herzfeld för Preussen; Eisner för Bayern; Lipinsky och Gradnauer för Sachsen; Heimann för Württemberg, Haas för Baden. I revolutionsregeringen 1919 sutto judarna Haase, Cohn, Herzfeld, Schiffer, Bernstein, Preuss, Cahen m.fl. Juden Preuss fick i uppdrag att utarbeta den tyska författningen. I alla delstatsregeringarna såväl som i städernas förvaltning förskaffade sig judarna vid samma tid ett avgörande inflytande och från dessa positioner framträngde de vidare till rikets, delstaternas och kommunernas totala förvaltning. Den engelska tidningen ”Daily Mail” skrev den 10 juli 1933:

”Tyska folket har mer och mer råkat under folkfrämmande uppkomlingars herravälde. Det fanns till slut i Tyskland tjugo gånger mer judiska regeringstjänstemän än före kriget. I den tyska förvaltningens alla nyckelställningar inträngde obemärkt judendomens representanter.”

Verkan och motverkan.
Hand i hand med denna smygande erövring genomsyrades det tyska folket med det kommunistiska giftet, vilkets spridande voro de judiska invandrarna. Folkets moral undergrävdes, och begreppet ärlighet i handel och vandel förhånades av de judiska storsvindlarna och millionbedragarna. Det räcker med att påminna om de judiska storsvindlarna Iwan Kutisker, bröderna Barmat och bröderna Sklarek, vilka tillsammans förskingrat över 100 millioner guldmark av statens medel. Besticklighet, osedlighet och korruption inträngde förhärjande i det offentliga livet. Detta ledde till de tyska massornas vilseföring. Riksdagshusbranden i februari 1933 skulle vara signalen till den sedan många år tillbaka förberedda judisk-bolsjevistiska omstörtningen. Vid denna tid stod det tyska folkets öde på knivseggen. Att tyska folket då förskonades från blodbad och elände, har det att tacka sin räddare Adolf Hitler. Men världshetsens trumslagare framställa honom som omänsklig. Ett bevis för, huru mild och hänsynsfullt han gick fram, bevisar den lag, som antogs den 7 april 1933, för rekonstruktion av den tyska tjänstemannakåren., där de två väsentligaste bestämmelserna (§3) lyda:

”Tjänstemän, som icke äro av arisk härstamning, skola pensioneras, så vitt det ej rör sig om hederstjänstemän.

Denna bestämmelse gäller icke för tjänstemän, vilka redan före den 1 augusti 1914 varit tjänstemän, eller sådana, som under världskriget vid fronten ha kämpat för Tyska riket eller dess förbundna, eller vilkas fäder eller söner ha fallit i världskriget.”

De judiska tjänstemännen blevo således ej kastade på gatan, utan pensionerades, d.v.s. att till dem utbetalas samma pensioner, som till varje annan tjänsteman för samma tjänst.

Den judiska färdigheten att armbåga sig fram.
Svurna fiender till tyskheten ha gentemot de förut omnämnda siffrorna anfört, att judarna således måste vara tyskarna överlägsna. I konsten att armbåga sig fram stämmer detta fullkomligt. Judarna ha ett utpräglat sinne för rasrenhet. Hade tyskarna hållit samman likadant, som judarna alltid gjort, då hade det exempelvis ej blivit möjligt, att som skett i Berlin, av 263 stadsläkare 173, alltså runt 70%, varit judar.

Den berömde norske författaren Knut Hamsun yttrade om judarnas framträngande i Tyskland bl.a.:

”Tänk Eder det fall, att judarna ägde ett eget stort rike, och att tyskarna hade inträngt där och så småningom slagit under sig allt och allting på alla områden. Jag tror, att judarna då öppet skulle uppresa sig mot detta.”

En ledande judes bekännelse.
Den kände judeledaren i Bukowina, dr Manfred Reifer, har i den judiska tidningen ”Czernowitzer Allgemeinen Zeitung” i september 1933 offentliggjort en uppsats över de i Tyskland boende judarnas ödesfråga. Han tillstår däri: ”Under det att stora delar av tyska folket kämpade för bibehållandet av sina seder, uppfyllde vi judar Germaniens gator med vårt skri. Vi skrevo i pressen jul- och påskartiklar, och framdukade för det tyska folket deras tro efter vår egen anrättning. Vi lekte med det tyska folkets heligaste känslor och förhånade allt, vad nationen förnimmer heligt.” Den 29 maj 1934 vände sig den parisiske tidningen ”Ami du Peuple” mot de från Tyskland kommande judiska flyktingarnas förehavanden. Tidningen skriver:”Dessa människor ha flytt från Tyskland, emedan de ha försökt att dränka landet i eld och blod, i det att de ville föra det till omstörtning och borgarkrig.” Amerikanske handelskammarens president i Berlin, mr E. B. Peirce, förklarade med anledning av en under de sista dagarna i maj avhållen konferens, att man i dag icke skulle ha kunnat tala om några ordnade förhållanden i Europa, om ej Tyskland hade räddat Europa från bolsjevismens fara.

---

How the Jews prompted a German backlash

By Brother Nathanael Kapner

JEWS WERE KEY ADVISORS of the Versailles Treaty of 1919 which carved Germany into pieces just after WWI.
Rabbi Stephen Wise advised President Wilson about the impending treaty before Wilson left America for the Versailles peace conference. The Jew Bernard Baruch advised Wilson at the conference. British Prime Minister Lloyd George was advised by the Jew Phil Sassoon. French leader Georges Clemenceau was advised by his Jewish Interior Minister Georges Mandel aka Louis Rothschild.

Representing the American banking interests was Paul Warburg, the Chairman of the Federal Reserve. His brother, Max Warburg, the head of the German banking firm of Warburg and Company, was there as a representative of Germany.

Rosa Luxemburg (✡)

By the Treaty of Versailles the German people were thoroughly humiliated. The old Austrian Empire was balkanized and divided up into allotments satisfying the political intrigues of the architects of the Treaty. The Weimar government was forced upon the German nation and the communist Jewish leaders Rosa Luxembourg and Karl Leibknecht were agitating for revolution.

The German people were not unaware that the Jewish role in the Bolshevik Revolution threatened their own national life. The historian Ernst Nolte and several other notable historians have argued that the Jewish role in the Bolshevik Revolution was an important cause in Germany’s backlash against the Jews.

The Weimar government was comprised of many Jews. From the outset the Weimer government was criticized by ordinary Germans who were of the opinion that the Weimer government was allied with international Jewish bankers in signing the hated Versailles Treaty.

The famous stab-in-the-back legend soon began to circulate which rightly asserted that Germany had won the war in 1914, but had been betrayed by Jews who struck a deal with Britain to bring America into the war in exchange for the deed to Palestine.

Middle class voters soon became disillusioned with the Weimar government. Weimar’s constitution was written by the Jew, Hugo Preuss. The Jews under the Weimer Republic formed leftist institutions such as the Frankfurt School. Jews were theater producers, newspaper owners, poets, artists, and writers in the Weimar Republic.

SOCIAL MORES BEGAN TO DECLINE owing to Jewish dominance of the media and the arts, promoting sexual perversity and pornography. A leading artist of the time was the Jew and Spartacist communist, George Grosz, known for his pornographic paintings.

The middle class thus turned their voting habits towards Germany’s National Socialist Party whose platform was to bolster Germany against the moral decline caused by influential Jews. By 1932 there were twenty times as many Jewish government officials in Germany’s Weimer Republic as had existed before 1919. Zionists of international attachments were insinuating themselves into key positions in the German administrative machine.

In September of 1933, Dr. Manfred Reifer, a well known leader of the German Jews wrote in the Jewish magazine Czernowitzer Allegemeine Zeitung:

“Whilst large sections of the German nation are struggling for the preservation of their race, we Jews fill Germany with our vociferations. We supply the press with articles on the subject of its Christmas and Easter. We ridicule the highest ideals of the German nation and profane the matters which it holds sacred.”

On January 30 1933 Hitler was appointed Chancellor of the German Reich and the corrupt Weimar Republic ceased to exist. The German government began removing seditionist Jews from influential positions and transferring power back to the German people.

ON MARCH 24 1933 on the front page of the London Daily Express, appeared the headline: Judea Declares War On Germany: Jews Of All The World Unite. The headline followed with:

“The Israelite people of the world declare an economic war on Germany. It is not sufficient that we should buy no goods made in Germany. We must refuse to deal with any shopkeeper who sells any German-made goods. What we are proposing is to bring the German people to their senses by destroying their export trade on which their very existence depends”

Hitler’s boycott order on March 28, 1933 was in direct response to the Declaration of War on Germany. Today, Hitler’s boycott order is described as a naked act of aggression, yet the circumstances leading up to the order are left out of even the most detailed histories of The Holocaust.

ON SEPTEMBER 29, 1938, an agreement was signed between Hitler and Great Britain’s Neville Chamberlain which called for a peaceful revision of the wrongs committed by the Treaty of Versailles. A four-power conference was planned which would preserve the peace. The four powers were Great Britain, Germany, France and Italy.

An ambassador for the Munich Agreement, a Mr. Oswald Pirow, was sent to Germany to ease the tension on the Jewish issue. Neville Chamberlain told Pirow that pressure of International Jewry was one of the principal obstacles to the Munich Agreement and that it would greatly help him resist that pressure if Hitler could be induced to moderate his policy towards the Jews.

Pirow stated that Hitler viewed this idea with favour and an Anglo-German agreement was in sight. However, the Jews purposely put an end to this.

Herschel Grynszpan (✡)

On November 7, 1938, the Polish Jew, Herschel Grynszpan, murdered the German Secretary of State, Ernst von Rath, in Paris. The five bullets fired were the logical result of the Jews’ Declaration Of War On Germany and put an end to the peaceful resolution of the European conflict envisioned by the Munich Agreement.

The assassination provoked an anti-Jewish backlash in Germany which in turn incited public opinion in Great Britain and the USA against Chamberlain’s efforts to relieve Anglo-German tension. In the United States Germans were assaulted and persecuted. The Jewish-controlled press and movie industry intensified its efforts in lobbying for an unpopular American role in pursuing a war against Germany.

IN 1941, LONG BEFORE there were any concentration camps, a prominent Jewish Zionist, Theodore N. Kaufman, wrote Germany Must Perish. The book enjoyed brisk sales, having been promoted by the New York Times and the Washington Post , both Jewish owned newspapers.

Kaufman set out a plan for the total destruction of the German population by a very simple method: the mass sterilization of all German men and women between the age of puberty and sixty years. He described the plan thus:

“TODAY’S WAR is not a war against Adolph Hitler. It is a war against uncivilized, barbarian Germans who cherish darkness. The German people may seemingly adopt the superficial mannerisms of civilized peoples but all the while there remains ever present within them that war-soul which drives them to kill. And no amount of conditioning or civilizing will ever be able to change this basic nature.

“There remains then but one mode of ridding the world forever of Germanism – and that is to stem the source from which issue those war-lusted souls, by preventing the people of Germany from ever again reproducing their kind. This modern method is known as Eugenic Sterilization”

This book was the basis of the Morgenthau Plan of 1944 which strategized death by starvation of ten million Germans in the first two years after the war. Henry Morgenthau, who authored the Plan, was born to Jewish parents in New York City.

ON SEPTEMBER 11 1941, the American hero, Charles Lindbergh, gave his famous Speech which urged Americans to remain against American intervention of the European war:

“The Jews are one of the principal forces attempting to lead the U.S. into the war. The Jews’ greatest danger to this country lies in their large ownership and influence in our motion pictures, our press, our radio, and our Government. I am saying that the leaders of the Jewish race wish to involve us in the war for reasons that are not American”